Ibland undrar jag varför jag inte blev klassisk pianist. Jag borde ha satsat på det. Det hade passat mig bra. Då skulle jag, precis som herrn ovan, slå mig ner i min nedsuttna favoritfåtölj efter frukost. Med morgonrock och okammat hår, sedan bränna av ett av världens vackraste klassiska stycken på mitt lilla elpiano. Sådär någon gång efter pensionen, tänker jag mig. Då skulle jag bara spela Debussy. Och kanske Ravel. Och såklart lite Chopin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar